Team Arabian Flame

Jag har inte skrivit om mina tankar här när det gäller Star riktigt, och det beror nog mest på att jag tidigare inte hade bestämt mig för vad jag skulle göra. Jag visste vad jag BORDE gör, men jag va inte mogen i tanken att göra det. Men nu har jag varit "vuxen" och tänkt på framtiden. Och då menar jag inte bara Stars framtid utan också min egen.

****

Jag är 26år och känner inte att jag åstakommit så mycket. Jag behöver komma på fötter. Tänka ett steg längre. Så som det ser ut nu så går nästan alla mina överblivna pengar till Star. Jag har inget kvar till sparande eller ens mig själv. Ska det va så? Kanske... men jag behöver göra något drastiskt. Och det enda jag kunde komma på va att försöka dra ner på de kostnader som kostar mest. Förutom hyran där jag bor... och då faller det på min älskade och fina häst Star. Jag vill inte göra mig av med honom, det kan jag inte. Det går inte. Jag dör hellre. I alla fall så som det känns nu. Men jag har i alla fall kommit så långt att jag kan tänka mig att låna ut honom på foder. Om rätt person dyker upp. Absolut inte vem som hellst.

****

Att låna ut på foder är inte för alltid. Han är fortfarande min och han kan komma hem igen.. Jag är ändå den som har sista ordet när det gäller honom. Han e ju min lilla bäbisgris.

Men då kommer man ju till det... VEM ÄR BRA NOG? Vem kan ta hand om Star ens i närheten så bra som jag? Ingen tar ju hand om sitt djur på bättre sätt än man själv. Så är det bara. Så om jag hittar nån som jag känner har ens lite samma tänkt som mig så är det ju verkligen på plus sidan. Men jag kommer vara noga.. VÄLDIGT noga. Det kommer bli svårt som tusan. Särskillt den dagen jag har hittat nån och de kommer och hämtar honom eller om jag kör dit honom. Hur som hellst, när jag lämnar honom så kommer det bli jobbigt. Men jag vet att jag klarar det. För det är inte för alltid. Det är så jag tänker.

Många tänker nog... Varför jag lämnar bort honom om jag tycker så mycket om honom. Mitt svar är: Jag måste för att kunna behålla honom i framtiden. Gör jag inte detta nu så kanske jag rent av är tvungen att sälja honom istället. Och det är inget jag är redo att göra. Han är för djupt rotad i mitt hjärta. Han är speciell. Han är inte som alla andra. Han är Star. Min Star.

****

Men jag kan tänka mig att dela med mig av hans underbara jag. Bara för att i slutändan slippa sälja honom och han är borta för alltid. Man släpper inte taget om en sån här häst. Man gör bara inte det. Inte i första taget i alla fall. Han är en på miljonen.

Visst han är inte värdsbäst inom dressyr, hoppning eller distans. Men han har ett mega stort hjärta och han gör alltid sitt bästa. Han är aldrig elak eller dum. Han utlämnar sig helt och håller i ens armar bara man kommer han in på livet. Han skulle följa en genom vatten och eld om han va tvungen, han skulle aldrig tveka.

****

Det är svårt att förstå om man inte fått uppleva honom på det sättet som jag har fått uppleva honom. För andra så är han säkert som "vilken annan häst som hellst". Men inte för mig. Jag har haft två tidigare hästar. Och visst jag har tyckt om dom massa med. Men absolut inte på samma sätt som med Star. Star är så himla annolunda. Han är inte bara en häst. Han är mitt hjärta.

****

Så pågrund av allt detta så kommer jag inte att sälja honom. Utan låna ut honom på foder. Så att jag efter en tid kan ta hem honom och faktiskt känna att jag både har ett liv i stallet med min underbara. Men att också allting annat fungerar. För då blir det harmoni. För då kan man slappna av och njuta till fullo av denna underbara varelse.

Så är mina tankar. Och så kommer det bli. Trotts att det kommer kännas vemodigt i början. Jag kommer vara värre än en höns mamma de första veckorna.. Skicka tusen sms och ringa massa gånger.. "hur går det", "hur mår han", "går allt bra", "trivs han", "verkar han ledsen" och så kommer det fortsätta. Men jag hoppas att den som tar honom kommer att förstå. Och jag kommer släppa taget lite efter hand. När jag känner att jag är trygg i situationen och när allt verkar gå och flyta på bra.

****

Vi hoppas på det bästa. För det är vi värda.

Puss