Min Förlossningsberättelse

Det har nu gått 2 månader sedan William kom till världen och vi har nu kommit in i någon slags rutin. Visst han sover å äter precis när han vill än sålänge. Men sover mestadels hela nätterna. Förutom några matstunder, oftast varannan eller var tredje timme. Vissa nätter även var 4e timme 😊. 

Tänkte sätta mig ner nu och försöka skriva ner om förlossningen och hur jag upplevde den etc. Tycker jag fortfarande kommer ihåg det mesta. ☺️. 

So here we go... 

Värkarna startade på lördag natt till söndag. Kom väldigt oregelbundet men va väldigt långa och intensiva. Värkarna kom glest men höll på i 2 - 2 1/2 min åt gången. Men eftersom de kom så glest ringde jag aldrig in. 
På söndagkvällen började de komma mer regelbundet med 10 min intervaller. Men fortfarande långa och kraftiga. 
Micke ville då att jag i alla fall skulle ringa in och prata med dom. Men de sa det jag trodde. Att det va för glest mellan värkarna för att åka in. De sa att jag förmodligen skulle få åka hem igen. 
Så jag la mig på soffan och försökte sova mellan värkarna. Hade så ont i ryggen så sängen va inte ett alternativ. 
Hade bullat upp soffan med massor med kuddar som stöd. Där låg jag och halv sov mellan värkarna som fortsatte komma med 10 min mellanrum. 
Micke jobbar natt så på morgonen när han kom hem (vid 3) så sa jag att jag snart inte orkar mer. Men skulle försöka vänta lite till ändå. 
Micke gick och la sig runt fyra. Halv sex ringde jag in till förlossningen och sa att jag inte orkade mer nu. De gjorde för ont. Att jag ville ha nåt 😉. De sa att jag va välkommen för en undersökning. Och att det värsta som kunde hända va att vi skulle få åka hem igen. 
Väcker Micke som går å hämtar bilen medans jag packar det sista till BB väskan. 

I bilen påväg in tätnar värkarna och kommer var 6-7min. 
Halvvägs till Karlskoga måste vi stanna för att jag måste spy. 
Väl inne på förlossningen undersöks jag och jag är då öppen 4cm och får stanna kvar. TACK GODE GUD. 

Barnmorskan börjar fråga mig vad jag har tänkt för smärtlindring. Jag hade löst på lite innan men va ändå osäker på vad som passade situationen. Så bad om råd och blev erbjuden morfin. Då BM tyckte det va för tidigt för ryggmärgsbedövningen (EDA). 
Sagt och gjort så fick jag morfin, vilket tog udden av värkarna och jag dåsade till i ett par timmar. 

Några timmar senare kände jag hur morfinet började ebba av och jag började få riktigt ont igen. 
Ringer efter BM som kommer in och undersöker mig igen. Är då öppen 7cm. Blir då erbjuder EDA:n. Tackar ja till den. BM går iväg och kommer sen tillbaka med dåliga nyheter. Alla läkare är upptagna. Jag måste vänta. 
Eftersom man är så uppe i sig själv med att andas genom värkarna så saknar tiden betydelse. För det kändes som om det bara gått 10 min när läkaren kom in i rummet. Men det hade gått lite över en timme. 
EDA:n sattes in och jag fick vila igen. Skönt. Runt halv åtta började jag få super ont i ena höften. Riktigt ont. Tillslut hade jag så ont i höften att jag tappade mig själv lite å fick panik. Micke ringde efter BM som infade om att det va krystvärkarna som startat. 
Jag låg då på sidan och fick börja krysta. Men någon minut senare va jag tvungen att ändra ställning då bebisen blev stressad och hjärtljuden gick ner. 
Fick då ligga på rygg. Sen efter ett par krystningar blev jag erbjuden att ställa mig på knä. Stod så några krystningar. Men orkade inte (pga EDA:n) inte hålla mig uppe. Benen va trötta och bortdomnade. 
Så ner på rygg igen och krysta. 
Runt 21 va det skiftbyte bland barnmorskorna. Så in kom två nya barnmorskor som skulle ta över. Jag öppnade inte ens ögonen. Orkade inte. 
Jag väääääldigt trött. Bebis låg och åkte jojjo. Åkte fram när jag krystade men åkte tillbaka när jag slutade. Livmodern va trött och hjälpte inte till alls. Fick massa värkstimulerande dropp för att få lite skjuts på det hela.

Runt 22 började de prata om sugklocka. Mina krafter va i stort sett slut vid det här laget och ordet sugklocka fick mig nästan att jubla. "Ja de ska hjälpa mig att få ut han". 
Förlossnings läkaren kom in runt kvart över tio. Men tyckte jag va så stark i mina krystningar fortfarande att vi skulle prova pallen. 
"PALLEN?! Vadå ska jag ta mig ur sängen menar ni?! Hur ska det gå till?! Jag orkar ju inte ens öppna ögonen..." 
Men Det enda ord jag fick fram va ett ynkligt "nej". 
Men barnmorskorna och Micke bar mig ur sängen och upp på pallen. 
Hann bara krysta en gång så va han halvvägs ute å barnmorskan skrek "du måste upp i sängen igen. Det går för fort. Jag kan inte hålla emot". 
Så det va bara att få bli lyft upp i sängen igen. Så två-tre krystar så va han ute. 22:37. 
Jag grät av lättnad. Lättnad att det va över. Tittade ner på min "lilla" bebis som låg nere på min mage då navelsträngen va för kort för att han skulle nå upp till mitt bröst. Vilken goding 😍.
 
Tittade sen för första gången upp på de nya barnmorskorna och sa "Nemen hej, är det såhär ni ser ut" 😆.
 
De la upp min bebis på bröstet efter att Micke klippt navelsträngen. Vet inte hur länge vi låg så. Men sen la de han på sidan bredvid mig. Jag sa "hej" och han tittade förvånat upp på mig. Haha. Det såg precis ut som om han tänkte "åh den där rösten känner jag igen, är det sådär du ser ut 😉". 

Efter nån timme skulle det vägas och mätas. Han va 52cm lång och vägde 4210gram. En redig gosse hehe. 

Vi stannade på BB de vanliga tre dagarna. Alla tester och undersökningar såg bra ut och vi åkte hem på torsdag förmiddag. 


Igår blev våran William 2 månader. Tiden går så fort och det händer saker hela tiden i hans utveckling. Vi njuter av våran son varje dag ❤️




Kommentarer
Postat av: Malin Olofsson

Kul att läsa :) Känner igen mig i mycket!

2014-10-27 @ 03:51:42
URL: http://darksess.com/
Postat av: Anonym

Vilken drömförlossning önskar jag kunde fått uppleva det :) men huvudsaken är väl att de kommer ut bebisarna och att både mor och barn överlever och mår bra ❤️

2014-11-06 @ 14:31:04

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0